Madubuko Diakité

Bidrag till Intervjuserien i form av en livsberättelse.

Historisk bakgrund

Jag föddes i Harlem, New York, och min första erfarenhet av mänskliga rättigheter fick jag genom min mamma. Hon var anhängare till Marcus Garvey och stolt över att känna alla de tidiga människorättsaktivisterna i Harlem vid den tiden, däribland Paul Robeson. Jag brukade gå med henne till 125th och Lenox Avenue, nuvarande Malcom X Boulevard, för att lyssna på Carlos Cooks, en lärjunge till Marcus Garvey. Jag var ung då, mellan 10 och 11, men jag förstod vad Cooks pratade om och försökte komma på hur vi skulle kunna kämpa mot alla de orättvisor mot svarta människor som han och min mamma pratade om. Mina föräldrar skilde sig när jag var fem år på grund av sina politiska meningsskiljaktigheter. Mamma var en hängiven panafrikanist medan pappa var en amerikansk patriot. Kort efter skilsmässan gifte sig min mamma med en panafrikansk patriot från Barbados. De fick en dotter och en son, men deras far dog när min bror bara var ett år gammal.

Två år senare gifte hon sig med en nigeriansk journaliststudent. Hon skickade sedan oss fyra till Nigeria där vi skulle bo tills hon ”snart” återvände, som hon lovat. Jag bodde hos min styvfar som var en av landets mest inflytelserika journalister. Han kämpade för Nigerias självständighet från det brittiska styret, och jag läste alla hans tidningsartiklar och deltog i tre eller fyra möten som han höll med politiker. Deras kamp gällde rätten till yttrandefrihet, rösträtt och självstyre, och jag lärde mig mycket om principerna och reglerna för mänskliga rättigheter.

Med stöd av min far återvände jag till USA när jag var 16 år. Jag upptäckte att min mor var en medborgarrätts- och panafrikansk aktivist och räknade Malcom X till sina vänner. När jag arbetade för en nigeriansk ideel organisation vid FN i New York 1963 träffade jag Malcom X en kort stund i diplomatloungen där. Jag var så glad över att träffa honom och lyssnade uppmärksamt när han sa åt mig att fortsätta mitt goda arbete med att bekämpa rasdiskrimineringen i Harlem. Vid den tiden arbetade jag tillsammans med min mamma med att hjälpa fattiga människor att hitta bostäder i Harlem samtidigt som jag arbetade för en ideel organisation i Harlem som hette HARYOU-ACT som hade projekt för att hjälpa afroamerikaner att registrera sig för att rösta i val. Jag tog sedan en juristexamen 1967 och arbetade för ett antal försäkringsbolag. Men NYC stod i brand i slutet av 60-talet, precis som hela landet, när polisen dödade Svarta pantrarna och lokala vita medborgargarden dödade medborgarrättsaktivister i södern som rest dit för att hjälpa svarta amerikaner att registrera sig för rösträtt. Jag insåg snabbt att dokumentärfilm var det bästa sättet att utbilda och lära människor om deras mänskliga och medborgerliga rättigheter. Eftersom min familj inte hade pengar att skicka mig till ett universitet, och regeringen inte hade några program för att skicka fattiga människor till något universitet, bestämde jag mig för att lämna USA för att söka efter en filmskola i Europa. Min dåvarande fästmö, Elaine Bosak från Scranton i Pennsylvania, uppmuntrade mig i mitt sökande i Europa och vi flög till Paris för att påbörja mitt sökande. Vi började i Paris, köpte en liten bil, körde sedan genom Frankrike, campade i Spanien och skildes sedan åt i Luxemburg. I mitt sökande tittade jag i Nederländerna, fortsatte sedan till Danmark innan jag kom till Sverige och slutligen bosatte mig i Lund i september 1968.

Samtida frågor

Lund 1968 var en mycket aktiv studentstad med 20 000 studenter. Den största överraskningen för mig var att studenterna demonstrerade mot byggandet av kärnkraftverket i Barsebäck med rop och skyltar över hela staden för att stoppa Asea, det svenska elbolaget som var inblandat i byggandet av kärnkraftverket. Det fanns en annan grupp demonstranter som hette Grupp 8 och som kämpade för kvinnors rättigheter i Sverige. Kriget i Vietnam och Nigeria protesterades också högljutt av många studenter, och den amerikanska medborgarrättskampen var också något som många tänkte på.

Jag fick många fantastiska vänner i Lund, och genom min sydafrikanska vän Hilmi Desai (nu Dr. Hilmi Desai) som också introducerade mig till mina andra fantastiska vänner här: Naved Rehman, en filmskapare som lärde mig grunderna i filmskapande; jag träffade också en lysande tunisisk student i ekonomisk historia vid namn Raouf Ressaissi, som hade enorma affischer av Martin Luther King och Malcolm X på sin vägg. Han var den vän som slutligen förklarade skillnaden mellan kapitalism, kommunism och socialism för mig; och en brittisk student i statsvetenskap vid namn David Weston som bekräftade hans uttalanden. Alla mina nya vänner kunde förklara för mig att även om Sverige är känt för sin vård från vaggan till graven, barn- och bostadsbidrag och gratis universitetsutbildning för alla, inklusive invandrare, så var ras- och sexualdiskriminering utbredd i hela landet. De tillade att rasdiskrimineringen är utbredd inom arbetslivet, polisen och andra strukturer i det svenska samhället, och att de lokala politikerna inte alls var med på noterna när det gäller de fördrag om mänskliga rättigheter som Sverige har ratificerat. Framför allt, berättade de för mig att utländska studenter diskrimineras  allvarligt när det gäller bostäder och utbildning här i Lund. De gav mig flera konkreta exempel på fall av strukturell diskriminering i Sverige, och med dessa bevis gick jag direkt till TV2 i Malmö med ett projekt om hur man skulle göra en dokumentärfilm om strukturell diskriminering i Lund. Filmen producerades av Herbert Söderström och berättades av Gary Engman, båda sedan länge avlidna.

Dokumentären hette ”Det Osynliga Folket” (1973) och handlade om flera fall av strukturell diskriminering i Lund vid den tiden:

1. En student från Mellanöstern fick höra av polisen att stämpeln ”UT” i hans pass betydde att han skulle skickas ut ur landet, när det i själva verket var en stämpel som visade att han hade ansökt om ett ”Uppehållstillstånd” (uppehållstillstånd).

2. Fyra universitetstjänstemän berättade ärligt och öppet om hur svårt det var för utländska studenter att förstå språket i de märkliga bruna kuverten från polisen, socialbyrån eller universitetet om datum för möten, prov eller bara allmän information.

3. Det märkliga fallet med en afroamerikansk student som polisen deporterade innan Migrationsverket hade fattat något beslut om hans uppehållstillstånd. Han återvände omedelbart till Sverige efter att ha vänt sig till konsulatet i New York där han fick veta att han inte var deporterad utan i själva verket hade ett uppehållstillstånd som väntade på honom på den lokala polisstationen i Lund. Han var borta i bara 3 veckor och återvände till sin flickvän som väntade på deras barn. Men ingen polis tilltalades om sin felbedömning att utvisa studenten.

Dessa och flera andra fall beskrevs i filmen. Resultatet blev att det hölls flera debatter på TV2 om situationen för utländska studenter i Lund. Det viktigaste resultatet vid den tidpunkten var att man tillfälligt flyttade polisens kontor för utlänningar till en separat plats under cirka fem år, för att sedan flytta tillbaka det till det gamla stationshuset, där det stannade tills man öppnade Migrationsverket.

Framtiden

Under min vistelse i Lund under 70-, 80- och 90-talent var jag ständigt i framkant när det gällde att främja mänskliga rättigheter. Min magisteruppsats vid Raoul Wallenberg-institutet handlade om rasdiskriminering i arbetslivet i Sverige, och jag var aktiv i olika organisationer som kämpade mot rasdiskriminering och andra former av diskriminering i Sverige och i Lund. I slutet av 1980-talet började jag publicera ett nyhetsbrev på engelska för alla läsare som bor i Lund och arbetade med lokala gymnasielärare, studenter och andra volontärer för att producera artiklar och fotografier. Tidningen hette The Lundian Magazine och innehöll foton och artiklar om livet och människorna i Lund. Mitt arbete presenterades i volym 3 av Lunds Historia – Staden och omlandet, Modern Tid, som redigerades av historieprofessor Sverker Oredsson. Boken finns bland annat tillgänglig på Stadsbiblioteket i Lund.

I mitten av 1990-talet deltog jag i en Lundakonferens om integration i Hörby där jag ständigt påminde stadens tjänstemän om att vår stad behöver en antidiskrimineringsbyrå, liknande den som nu finns i Malmö. Men Lunds lösning var att inrätta ett kontor på en liten avdelning inom kommunen. Det var först när det numera nedlagda Integrationsverket i Norrköping tillhandahöll mitt ideella-nätverk, English International Association of Lund (Engelska Internationella föreningen i Lund) som vi kunde etablera den första starka antidiskrimineringsbyrån för alla i Lund. Byrån hade sitt kontor i ABF-huset på Kiliansgatan 13.

Innan den stängde 2005 bad jag alla dåvarande politiker i Lunds kommun om medel för att driva den vidare, men den enda som gav ett lovande svar på min förfrågan var Centerpartiet. Så utan något stöd från länsstyrelsen stängde antidiskrimineringsbyrån, som var öppen för alla personer i Lund. Men min kamp i Lund fortsatte.

År 2011 höll svenska studenter vid ett Nations Hus en låtsasauktion av slavar, vilket upprörde många utländska och inhemska studenter. En student som hade kontakter med pastor Jessie Jackson ringde och bad honom komma till Lund för att ge stöd till dem av oss som kämpar mot rasdiskriminering här. Han kom och talade till hela studentkåren och fakulteten i universitetets huvudbyggnad (lokalt känd som Vita huset) och på juridiska fakulteten och uppmanade oss alla att samarbeta fredligt med varandra. Mina kamrater Daniel Eklöv, Elaine Bosak, Monique Fransen och jag deltog i flera möten och konferenser med Jackson i Lund och Malmö. En professor i mänskliga rättigheter från USA, Clifford Johnson, höll föreläsningar om positiv särbehandling vid den juridiska fakulteten, och tillsammans med professor Dennis Nordin hjälpte han till att lösa frågan om rasdiskriminering vid Lunds universitet. Och mina kollegor Elaine, Daniel och jag hade ett möte med rektorn för universitetet för att fråga om de studenter som höll i den fingerade slavauktionen skulle censureras eller talas till rätta. Men det svar vi fick från rektorn vid den tidpunkten var att deras handlingar inte var skadliga för någon, och att han skulle tala med dem. Men det finns ett allvarligt vakum i Lund när det gäller frågan om skydd för mänskliga rättigheter för alla människor som bor här, trots att staden stolt bär kronan ”Human Rights City”. Men kronan och titeln är falska. När jag fick höra att det fanns en rörelse bland akademiker som ville ge Lund den titeln blev jag rasande. Av alla de städer i Sverige som förtjänar en sådan titel står Malmö över Lund med hästlängder. Lund har ingen antidiskrimineringsbyrå där alla människor kan anmäla sina klagomål. Men det har Malmö.

Efter att ha avlagt min jurist licentiatexamen vid Lunds universitets juridiska fakultet beslutade jag att jag inte kunde leva i fred med mig själv i denna stad eftersom den hade få alternativ för personer som led av en av FN:s viktigaste hörnstenar i de mänskliga rättigheterna: rasdiskriminering. Lund kan inte ha någon bra framtid om inte alla former av disktriminering behandlas lika och rättvist. Och jag kan inte bo här om rasdiskriminering eller etnisk diskriminering inte är bland dem som staden föredrar att skydda medborgarna mot.

Jag älskar staden Lund, men om den skall ha en framgångsrik framtid måste den inrätta och stödja en antidiskrimineringsbyrå för alla personer som bor här, inte bara för några få akademiker. Fram till dess kommer staden att fortsätta att förlora goda sinnen och bra människor till andra platser i Sverige. Till exempel Malmö.

Om Madubuko Diakité:

Madubuko Diakité föddes i Harlem, New York och är nu bosatt i Malmö, Sverige.

Hunter College, New York: Allmänna studier (ingen examen)

Stockholms universitet, Sverige: Master of Arts: Svarta filmskapare i Afrika och USA.

Stockholms universitet, Sverige: Forskarutbildning i filmvetenskap (ABD)

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet: Jurist licentiat: Rättsligt skydd för migranter i Afrika

Lunds universitet: Raoul Wallenberg Institutet för mänskliga rättigheter, Lund, forskare emeritus.