Michael Barrett
Black Archives Sweden har pratat med intendenten Michael Barrett om hans arbete och relation till familjearkiv.
Hur jobbar du med (relaterar till) ditt familje-/släkt-arkiv: fotografier, filmer, ljudsamlingar, minnen, muntliga berättelser?
Jag har ett tvådelat släktarkiv. Min vita mammas släkt hålls levande genom ett muntligt arkiv som bubblar upp till ytan vid släktträffar och när vi bläddrar i fotoalbum. Min svarta pappas släktarkiv består av tystnader. Endast genom hårt arbete har jag fått tillgång till det. Pappa var en tyst person och han kom från ett tystat samhälle. När han lämnade Jamaica var det fortfarande en brittisk koloni, som inte ansågs ha en egen historia. Sedan han dog när jag var nitton år gammal har jag på egen hand lagt ord till ord och släkting till släkting för att den sidan av mig inte ska eka öde och tom.
Två byggstenar som format mitt släktarkiv är: Släktforskning i offentliga arkiv över hela världen och digitalisering av min pappas fotografier. Pappa var en entusiastisk amatörfotograf. Han fotograferade ständigt, särskilt sedan han kom till Sverige 1963. Jag och mina systrar var redan som barn urtrötta på att hela tiden stå modell. Men han fotograferade även hemma hos vänner och ute på stan i Göteborg, Linköping, Malmö och Stockholm och då gärna andra svarta som han stötte på.
Du har delat med oss ett visuellt material som har koppling till din familj/släkt. Varför just detta material?
Bilden visar min pappa och hans första fru i Kingston, Jamaica, under eller strax efter andra världskriget. De arbetade båda på ett läger för europeiska krigsfångar. När kriget var slut åkte hon tillbaka till Bahamas, gravid med min halvbror Edward. Tanken var att pappa skulle följa efter, men något hände och pappa påbörjade resan som så småningom skulle leda honom till Sverige. Edward fick aldrig träffa sin far och växte upp med ett tomrum. För ett par år sedan lyckades jag spåra Edward till Florida och vi har nu kontakt. För mig är det här en typisk berättelse från den afrikanska diasporan. Atlanten binder oss samman. Vi lever här och nu men också i vår historia och i många kulturer och sammanhang samtidigt.
Den här bilden (från början av 1970-talet?) har egentligen inte med min familj att göra, förutom att det är min pappa som tagit bilden. För mig symboliserar den dels något som jag saknade när jag växte upp i en svensk småstad, nämligen ett sammanhang med andra svarta människor. Där jag kunde få vara i flera dimensioner utan att ständigt vara på min vakt. Dels säger bilden något om den här föreställda gemenskapen av svarta, som var väldigt stark i min pappa och som i diasporan går bortom tillhörighet till platser och kontinenter. Jämfört med den svarta gemenskap som växer fram i Sverige idag tror jag 1960-talet var annorlunda, då det var så få svarta här och många kände varandra. Dessutom var Black Power, Pan-Afrikanism och Négritude väldigt inflytelserika idéer vid den här tiden.
Vad betyder (det svarta) arkivet för dig?
Först kände jag att pappas fotoarkiv var lika stumt som han själv. De flesta som är med på bilderna är helt okända för mig. Men nu inser jag att även helt okända människor faktiskt kan tala genom bilderna och berätta något jag inte visste. Framförallt visar de något många i Sverige inte vet om eller vill veta av: att svarta människor funnits här länge. Vi har levt, arbetat, älskat, förtvivlat, hoppats och överlevt.
Om Michael:
Michael Barrett är forskare och intendent vid Världskulturmuseerna där han ansvarar för samlingar från den afrikanska kontinenten. På sin fritid försöker han förstå sin afrodiasporiska familjehistoria, som sträcker sig från Sverige till den atlantiska världen, Jamaica, England, USA och Västafrika.
